En man hade lämnat in ett fönster, där en av de fyra rutorna var utslagen till glasmästaren. När han skulle avhämta det reparerade fönstret frågade glasmästaren om kunden önskade att han “skulle slå in fönstret” för hemtransport. Förbryllad frågade kunden: “Det var ju redan inslaget när jag kom hit med det!”.
Ni ser genast ordleken med ordet “inslaget”, hoppas jag, eller jag kanske bara förvirrar? Men avsikten är att gå vidare på denna inslagna väg i en helt annan riktning. Ett av de till årstiden hörande inslagen, i stort sett vart man än vänder blicken, handlar om det som slås in. Vi är i pakethysteriens säsong och varenda reklaminslag handlar om att handla in och slå in alla dessa oerhört väsentliga bagateller som den materialistiska samhället pådyvlar människor så att de får en god jul. Vilken blir årets julklapp? Som om förekomsten av en produkt och dess vinstförväntande producent ursäktade dess existens! Under alla berg av inslagna varor döljer sig den omättliga hunger som istället för att få vad den behöver för människans själ, serverar kortlivade placebon om än i glansigt papper och krusade snören och lacksigill.
När butikerna redan i början av november börjar bröla bjällerklang eller mekaniskt dåna ut “gläns över sjö och strand” utan att en enda naturlig påminnelse om annat än ett liv inomhus i köptemplens plastgranevärld finns på agendan, ja då händer det lätt att “jul jul strålande jul” blir öronpina, inte julstämning. Men jag är kanske för gammal för att uppskatta..
Men detta överdåd av till intet förpliktande omslagspapper fick en egen tolkning häromnatten när jag efter en tids brottning med den ytlighet som jag just beskrivit vaknade med en sorts drömsyn. Josef hade I en drömsyn fått klartext angående det barn som skulle födas åt Josefs hustru, och det gensvar han gav till den drömsynen ändrade hela världshistorien. Min drömsyn är näppeligen så viktig, men den är viktig för mig, för den upprörde mitt hjärta på en nivå som ingen “musak” kan åstadkomma.
Jag såg i min drömsyn, eller om det var uppvakningsdimma, någon slå in en törnekrona i glittrande julklappspapper. Försiktigt naturligtvis. De enda törnekronor vi känner till är de på “ett huvud blodigt sårat”. Vem kommer på tanken att slå in en sådan som julklapp? Sedan såg jag i synen hur detta paket gavs till ett par barnahänder. Och vad gör barn med paket? De klämmer för att känna vad det kan innehålla. De skakar dem för att höra vad de kan innehålla. Sedan river de omslag och snöre utan en vidare tanke på omslagets skönhet. Och så gjorde också detta barn.
Men Ve och Ack! Törnekronans taggar stack ut genom pappret in i händerna och ur de så uppslagna såren rann det små rännilar av blod och barnet skrek, slängde paketet ifrån sig och sprang med blödande händer till närmaste vuxen.
Förband och antiseptikum, plåster och tröst. Inte julegröt men julegråt. “Hur kunde du vara så elak att du slog in en törnekrona åt ett barn?”
Men Gud vare tack för Hans outsägligt, obeskrivligt rika gåva!”
2 Kor 9:15
Är det inte just detta tillsynes förfärliga som upprepas varje jul? Guds gåva till mänskligheten är törnekrona, korsdöd och klippblocksvältande uppståndelse. Vid den tid då det är mest folk i kyrkorna serveras dock bara barnet, om vilket ingen kan ha något att erinra. Men stötestenen är borta. Ingen förargas över babyjollret i Betlehem, det är så sött så.
Så Världens frälsare lindas och läggs i glättigt julklappspapper och stoppas i händerna på dem som redan hade mer än de behövde av allt världsligt och som ser “Jesus” som ännu en ackvisition till allt de redan äger. Att Han skulle göra anspråk på deras hela liv förblir okänt, jul efter jul.
Att barnet i krubban vinkar med törnekronan och redan där visar spikhålen i händerna stör julklappsidyllen, så det låtsas vi inte om.
När synen förklingat hörde jag en barnaröst som sa: “slå inte in några törnekronor i år igen.”
“Tala Herre, din tjänare hör.”
Teddy Donobauer, Doncaster