Sjuttonhundra år av “babylonsk” fångenskap!
Jag förstår alltmer tydligt varför all sammanhängande läsning av Hela Bibeln undviks allt oftare av allt fler. Att göra det, på de boliner som skrifternas amanuenser anger, skulle fort leda till den smärtsamma erfarenheten som kommer av att hålla upp en lodlina bredvid en av amatörer uppslängd mur. Diskrepanserna blir övertydliga i det ögonblicket “det som var av begynnelsen” ställs bredvid det som står där nu som ett monument över vår kollektiva ovilja att göra “enligt den plan som jag visade dig när du var på berget”.
Den där Donobauer har då svårt att släppa sin käpphäst! Förvisso! Det kan vara med mig som med min kära mor som vid 96 års ålder medgav att hon visserligen inte var ung längre men ändå kände sig “geggig” ibland.. Hon menade egentligen“gaggig”, i betydelsen “upprepar sig ofta för att hon hade glömt” för vem hon redan hade berättat allt förut. Hon hade så många barn och barnbarn. Att jag upprepar mig är av liknande orsak: det behöver sägas om och om igen till alla som har ett hjärta “för det som hör Herren till.” Och det är hans jordiska kropp, församlingen i sin universiella mening och sina lokala uttryck.
Mitt anslag för denna korta meditation om den babylonska fångenskapen i relation till var kristenheten befinner sig idag, fick sin “inkarnation” när jag lyssnade till en kvinnlig Metodist pastor som beskrev den så ofta omsjungna väckelsen i Wales 1904 och funderade över varför den tog slut så fort. Hennes korta beskrivning av vad hon kom fram till I sin forskning gjorde ont. “Det föddes många andliga barn, men det saknades andliga mödrar och fäder.” Ni läste just detsamma i mitt förra inlägg den 2 september. Jag tar upp en redan liggande tråd.
Hon fortsatte med att allvarsamt säga de ord jag har i rubriken. Alltsedan slutet på 300-talet har den livsväg som kallas trons väg varit insluten i en trefaldig fångenskap.
Hon skissade den i tre satser.
Första fångenskapen är att finna i “kändisskapet”. Enpersonsledarskapet, den hierarkiska villfarelsen att ledarskap skall utövas av därtill särskilt upphöjda, utbildade och upphaussade enskilda personer. Emedan “Vår pastor” aldrig separeras från “Överherden för fåren” i skrifterna, har det byggts upp en karriärstege vars enda logiska resultat är den ensamme ledaren i sin omöjliga roll. Ställföreträdande herdar i ensamt majestät har präglat kyrkans historia, ofta allom till stor skada. Därest Herren, församlingens Överhuvud, ger en lång rad gåvor till församlingen som förväntas samverka till hela kroppens uppbyggelse utan annat erkännande än att de är tjänare som till lön får sin Mästares “väl gjort din trogne förvaltare”, och som skördar i nästa liv vad de sått i detta, så är det helt andra mekanismer som sätter människor, som alla ser endels, till att ta de mångas plats och därför krymper ner den enskilda församlingens liv till det som ryms i den enskildes kallelse och utrustning. Om fem femtedelar av det som är nödvändigt för att “ hela Guds rådslut skall komma en församling till del” reduceras till en femtedel skall ingen förvånas över att församling skiljer sig från föramling just genom sina underskott.
Där det i klartext talas om hur dåraktig denna partikulära kortsynthet ter sig hojtar Paulus om den rikedom som är allas, men som “Kändisskapet” förblindar hela meningheten med. Läs gärna hela det tredje kapitlet i 1 brevet till Korintierna. Partiväsendet tog sin början när kroppsmedvetandet drunknade i en från hedendomen övertagen hierarkisk model av ledarskap. Vi har ännu inte genomskådat den bojan.. Eller har vi?
Den andra bojan är den som utgörs av “den orättfärdige Mammon”. När ingen gudstjänst är utan offergåva, offerkista, kollektbox, insamlingshåv etc etc talar detta ett tydligt budskap. Guds gåvor är gratis, men ni får ingen del av dem om ni inte betalar. Utan kollekt inget kyrkkaffe. Och den pastor som således städslas vid ett visst ok får vackert hålla sig till den åkern, plöja de fåror han är anställd för och hålla den betalande hopen på gott humör. För ledarens position är nu avhängig församlingens villighet att betala för den tjänsten. Och som alltid är det den som betalar musikanten som bestämmer musiken. Vi har möte efter möte för att samla in pengar till att hålla möte efter möte i dessa lokaler med dessa kostnader. Tre “Pn” regerar: Predikstol, Predikant och Program. Och allt kostar.. Pengar. Illusionen byggs och underhålls intensivt: Den avlönade är fri att säga vad han eller hon vill, så länge denne vet att han eller hon har sin inkomst från sitt värv. Man biter bara undantagsvis den hand som föder en. Under åren har jag mött bröder och systrar som har erkänt att de måste få godkännande från sin “arbetsgivare” för sina förkunnelser. Ve dig Babylon..
Den tredje är “kom och få”. I ett annat sammanhang har jag skrivit en lång text om den s k 80-20 principen som återspeglar en ekonomisk insikt om hur värdetillväxt sker i alla möjliga olika sammanhang. Det mesta arbetet produceras av 20% av antalet anställdai ett företag, 20% av åkerjorden ger 80% av skörden osv.. Samma bild återspeglas i snart sagt varenda kyrkorum bortsett från vissa kväkarbönhus och kanske Plymouth Brethren meeting halls. Podiet, scenen, estraden, talarstolen och musikläktaren tar ca 20% av utrymmet, resten är till för konsumption av prestationerna
Nyckelordet blir där “uppträdandet” oavsett vad det kallas och det är för att få som “nådehjonen” kommer tillhopa. Uppträdandet följer alltid det förväntade programmet. Och om de inte får vad de väntar sig är utbudet på andra “tankställen” omfattande. Människor som kommer för att få, ser sig sällan som någon som ger sig till en gemenskap, de letar efter en gemenskap som ger dem vad de behöver. Får de inte det där går de till ett annat ställe, de röstar med fötterna helt enkelt. Sedan 1700 år har församlingarna och kyrkorna anammaten “Starbucks” mentalitet. Enkelt uttryckt: om ni inte ger oss vad vi letar efter går vi någon annanstans. “ Det ska komma en tid då människor inte längre står ut med den sunda läran utan samlar åt sig mängder av lärare efter sina egna begär, så som det kliar i deras öron att få höra. De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter.”
Det människor letar efter och vad de behöver är inte samma sak. Det uttrycks så hos Jeremia 10:23 “Jag vet Herre, Människans väg beror inte på henne själv, det står inte i vandrarens makt att styra sina steg.” Samtidens värsta villfarelse hos den samlade mänskligheten är naturligtvis motsatsen:“Jag vet vad som är bäst för mig och jag tänker inte nöja mig med mindre än det jag vill ha. Och det är inget nytt alls. Så har det varit från begynnelsen och det var just det som frälsningen hade som mål. Att bota den dödliga själviskhetens och egocentreringens skada.
I sjuttonhundra år har denna arma Kristi kropp legat i sina kedjor allt medan den har uppmanats att fortsätta sjunga de sånger som hör till det fria Jerusalem. (By the Rivers of Babylon, where we sat down..)Att de som både skrivit musiken och lett fångarnas kör är medfångar i systemet är en god sak i en svår situation. Musiken kan användas som ett sätt att göra fångenskapen uthärdlig, men bidrar kanske just därför inte till att fångenskapen upphör. Om det inte är som när Paulus och Silas sitter järnslagna och sjunger sig loss. (Apg 16) De visste att de inte hörde hemma i detta fängelse. De som sitter fast i Babylonsk fångenskap vet inget annat tills den dagen då det utgår ett edikt om att åter bygga Jerusalems murar. De lever kanske på minnen från fornstora dar, men vad hjälper det? De måste gå hem.. de hör inte hemma i Babylon.
Men man sitter kvar, för insikten om fördelarna med den uthärdliga ofriheten och värdet av vad man har är starkare än längtan till det som kunde vara. Sa ni ordet väckelse
Det blir det när fångarna reser sig som en enda kropp mot förtryckarnas bojor. Och det kan de inte göra innan de kommit sig samman så som det berättas i Malaki 3:16”Men då talade de som vördar Herren med varandra och Herren hörde och lyssnade. En minnesbok skrevs inför honom för dem som värdar och respekterar Hans namn.”“Gud hörde deras klagan och kom ihåg sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. Och Gud såg till Israels barn och Gud kändes vid dem som sina.” 2 Mos 2:24f
“Nu har ropet från Israels barn kommit upp till mig och jag har sett hur förtryckta de är. Så gå nu..” 2 Mos 3:9f
Teddy Donobauer, Doncaster