Det är ännu en stridens dag i David ben Isais liv. Han är för sin säkerhets skull inlåst i sitt borgfäste medan hans livs ständigt återkommande fiender, den tidens palestinier, har belägrat hans hem och födelsestad Beit Lechem ånyo. Han är trött och törstig. Han har nyligen skrivit sitt avskedsbrev till sina efterkommande. ”Israels ljuvlige sångare” har raspig röst, inte bara av törst.
Med och runt honom är hans skara av hjältar och tappra, rentav ”vackra” (från det ålderdomliga ordet vacker som betyder modig) män som i sig utgjorde ett antal triumvirat, tremanna lag med varierande status i hans följe. Män vana vid att höra kommando, ta order och ta sig an de uppgifter konungen dirigerar. ”Jag säger till en gå och han går, till en annan kom och han kommer.” Män som är under auktoritet och som förstår att följa.
Men följer de David bara av måluppfyllnadskäl, av plikt eller av ”inget bättre att göra”? Som det kan hända medan efterdyningarna av strid och bekymmer ger ett avslaget lugn ser vi Kungen sitta i egna tankar. En stiger ut i tystnaden: ”Tänk om någon kunde ge mig vatten från brunnen vid porten i Bethlehem.”
Ingen order, inget kommando, bara en halvkväden önskan, utan rimlig förväntan, nästan som en undsluppen suck, en liten personlig sak. ”Om någon…” Tremannalaget hörde dock och utan ett ögonblicks tövan bröt de sig igenom alla fiende linjer, satte kurs på Bethlehem togs sig igenom vad som mötte och hämtade det äskade vattnet! Av kärlek till David.
Det flämtade till i mig vid läsningen.. När gjorde jag senast uppsåtligen en handling enbart för Honom, utan förväntan på applåder, utan gratifikation, och utan befallning? Bara för att Kungen har vunnit mitt hjärta och att det inte kan finnas något som är för svårt att ta mig an tack vare den kärlek som skapar dådkraft?
Tre män, Simon, Johannes och Jakob. Natt i Getsemane. ”Kungen” går med tunga steg mot sin udda tron på Golgata där han skall bli krönt med törnekrona. Han suckar ”vaka och be, så att ni inte faller i frestelse” och gick bort för att be att denna kalk om möjligt vändes bort från denna bittra måltid. När han kommer åter finner han dem sovande. ”Kunde ni inte vaka med mig en endaste timma?”
Hur mycket enklare är det inte att drömma drömmar om att sitta på hans högra sida och döma världen än att för hans skull riskera liv och lem för en munfull vatten från Bethlehem, Davids stad, för Davids son?
Tremannalaget hos David ben Isai hörde, älskade och aktade inte sina liv för något eget bara David fick som han önskade. När de kommer till honom häller David ut vattnet på marken. ”Hur skulle jag kunna dricka deras blod som gjort denna uppoffring med fara för sina liv?”
I Getsemanes motbild sover de som var Jesus, Davids son, närmast djupast. Gör er inte bekymmer… Hmm Sedan utgjöt han sitt blod för dessa sovande hjältar..
”Kunde ni inte, ens för min skull, vaka en endaste timma?”
Inte kunde vi det inte.. det är väl en sak att följa Jesus på pappret, men inte får det kosta för mycket…
2 Sam 22, 23 Markus 14
Teddy Donobauer, Doncaster