Vid ett svep över de teman som ideligen dyker upp på s k “andliga” FB sidor uppmärksammar jag att oavsett hur länge människor varit medlemmar i kyrkosamfund, bortsett från hur länge de har varit troende av en eller annan kategori, en sak återkommer: “Hur vet jag om jag är Guds barn?”
Det märkliga är att detta ifrågasättande inte alls skulle komma dem till del om de inte vore det. För dem som lever i Mörkrets rike kommer den frågan om de verkligen tillhör det aldrig ens i tanken. De lever sina liv i salig okunnighet om sitt tillstånd. “Härskaren över luftens härsmakt” sår aldrig minsta tvivel hos dem som är hans egendom. Det tvivlet sparar han åt dem som inte längre tillhör honom för att slå undan benen på dem så att de faller tillbaka inom hans maktsfär.
Så skrev Matteus:
När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Då öppnades himlen, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. Och en röst från himlen sade: ”Han är min älskade Son.I honom har jag min glädje. Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att frestas av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren fram och sade till honom: ”Om du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd.”
Matt 3:16-4:3
De s k perikoperna, dvs de texturval som kyrkan bestämt att alla i kyrkan skall läsa och prata om för var given söndag och helgdag, har ett skimmer av godtycke och brist på andlig varseblivning som ideligen förbluffar. Och som döljer samband som skulle vara befriande om de läts komma till tals utan den “ klipp och klistra mentalitet” som styckar upp Guds ord enligt rent mänskligt godtycke.
Hur vet någon att denne eller denna har rätt att göra anspråk på att vara Guds barn? Johannes talade klartext om detta:
Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja, utan av Gud.
Joh 1:12-13
Hur många gånger måste man ta emot Honom för att han skall vara mottagen? Hur många gånger måste Han som är Sanningen själv säga att han har givit mig rätt att kalla mig Guds barn innan jag kan tro på det? Vad är det för fel på mig som inte kan tro att jag är född en andra gång fast jag dagligen och ofta stundligen undrar över det andliga livets mysterier. Det skulle överhuvudtaget inte kunna ifrågasättas om det inte fanns något att ifrågasätta.
Den som har frimodigheten att, om än aldrig så taffligt, tilltala Gud som om Gud vore det Han själv framhåller sig vara, kan vara förvissad om ännu ett “gudsbevis”.
Alla som drivs av Guds Ande är Guds barn. Ni har inte fått slaveriets ande så att ni på nytt måste leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, och i honom ropar vi: ”Abba! Far!” Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.
Rom 8:14-16
Om man fruktar att man inte är Guds barn.. vad fattas då?
Om man fruktar att man inte är Guds barn.. vad fattas då?
Den som vet sig vara ofullkomlig men benådad, den som ser sitt tillstånd av “ännu inte färdig”, den som inser att hon samtidigt som hon är en andlig varelse ideligen måste slåss mot sitt eget “kött”, drivs av Guds Ande mot en fullkomning mitt i sin svaghet. Det är för att Gud verkar i oss som vi kan ifrågasätta hur långt Han har kommit med oss. Men detta prövande är påtalat som en logisk del av det andliga livet.“Pröva er själva om ni lever i tron, granska er själva! Eller vet ni inte med er att Jesus Kristus är i er? Om inte, så består ni inte provet.” 2 Kor 13:5
Det är normalt att aldrig vara färdig med dessa frågor. NORMALT! Det är inget ifrågasättande av mitt barnaskap, det är ett erkännande av barnaskapets villkor att vara stadd i tillväxt, att aldrig bli oavhängig från Gud men väl mogen i mitt Gudsförhållande. Dvs: Jag låter Gud vara Gud och människan vara människa när mognaden givit frukt.
Vem har sagt att du kan vara Guds barn? Gud själv. Även om du understundom är rätt vanvettigt vanvördig och lever som om Gud inte fanns, så finns ingen skugga över Hans utsaga om dig. Ditt barnaskap är inte en belöning för gott uppförande.Det är en deklaration avgiven av Gud inför de myriader änglar inför vars prövande ögon vi lever våra liv. (En del av dem är avdelade som tjänsteandar åt oss.) Till dem har Gud sagt: “Dessa är mina söner och döttrar.” Bara den av “Guds söner” som i vanartig fräckhet ännu går in och ut inför Gud petar ideligen på oss och förnekar vårt barnaskap. (Job 1) Eller hävdar att eftersom vi inte alltid bär oss åt som om vi vore Guds barn, så borde Gud avsäga sig bekantskapen med oss. Vänligt men bestämt avböjer Gud den inviten. Varje gång.
Om Barnaskapets Ande inte har kommit dig till del har du heller inte den blekaste förmåga att se Gud som din Fader. De som vill avskaffa Gud Fadern ur sin teologi bekräftar att de aldrig har blivit födda av Gud. Vad de nu har i Kristi kyrka att göra är en viktig fråga. En sak är säker: ingen av dem kan göra anspråk på Guds rike sedan heller. För det är det rike som Fadern ger åt Sonen.
Att ha sitt barnaskap ifrågasatt är således ett direkt verk av Själafienden. Det drabbar alla som vill vara Guds barn, utan undantag. Med andra ord: den prövningen är i sig det bästa beviset på äktheten i din födelseattest som Guds barn.
Vrid anfallarens vapen ur hans hand och rikta det mot honom. “Jag är inte Guds barn i kraft av min fullkomlighet, utan i kraft av Hans bestämda åsikt att jag är Hans, och han är min.”Detta är första bokstaven i trons ABC. Många har aldrig öppnat den läseboken.
Det står skrivet!
Teddy Donobauer, Doncaster