”Låt inga smutsiga ord komma över era läppar, utan bara det som är gott och bygger upp där det behövs, så att det blir till glädje för dem som hör det. Bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill för befrielsens dag. Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och förolämpningar och all annan ondska. Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, så som Gud i Kristus har förlåtit er.”
Och..
””Helig, helig, helig
är Herren Sebaot!
Hela jorden är full
av hans härlighet.”
Rösten från den som ropade fick dörrposterna och trösklarna att skaka,
och huset fylldes av rök. Då sade jag:
”Ve mig, jag förgås!
För jag är en man med orena läppar
och jag bor bland ett folk
med orena läppar,
och mina ögon har sett Kungen,
Herren Sebaot.”
Då flög en av seraferna fram till mig. I hans hand var ett glödande kol som
han hade tagit från altaret med en tång. Med det rörde han vid min mun och sade:
”När detta har rört vid dina läppar
är din skuld borttagen
och din synd försonad.”
Och jag hörde Herrens röst. Han sade: ”Vem ska jag sända? Och vem vill vara vår budbärare?” Då sade jag: ”Här är jag, sänd mig!
Smutsiga ord och orena läppar
Som ler och långhalm, Oskiljaktiga. ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.” ”Vad hjärtat är fullt av det talar munnen.” ”Ge akt på ert tal, för det är inte det som går in i människan genom munnen som orenar henne, utan det som kommer ur hennes (oomvända och oomskurna) Hjärta som besudlar även den skönaste och vackraste människan. Smink botar inte ett orent hjärta.
Anledningen till min fredgastänka är just ordet ”smutsiga” ord.
Paulus använder ett udda ord mot bakgrund av hela det övriga Nya Testamentet. Ordagrant skriver han ”tillåt er inte att ett enda sapros, ord kommer från er, utan enbart sådana ord som uppbygger dem som behöver uppbyggelse, så att nåden når fram till dem som behöver den.”
Sapros klingar som en biologisk term, ja rent av en botanisk. Det betyder i det sammanhanget att en växt lever saprofytiskt på sin värd. Dvs den livnär sig på värdens döende vävnad. Det är s a s likätare. Ordet sapros används för övrigt i NT bara om ett träd som är ”ont” och bär ”ond frukt”. Ett äppelträd som aldrig bär äpplen utan bara surkart är ont därför att det inte uppfyller sin egen art och bestämmelse. Syftet med dess existens är ett men hon producerar ideligen bara något annat. (Människan skapades till att vara vad?)
”Inget gott träd ger dålig frukt, och inget dåligt träd ger god frukt. Varje träd känns igen på sin frukt. Man plockar väl inte fikon från tistlar eller vindruvor från törnbuskar? En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond människa bär fram det som är ont ur sitt hjärtas onda förråd. Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.”
Lukas 6:43-45
Här översätts det ordet ”sapros” med ”dålig” medan det skrevs ”smutsig” i Efesiertexten. Översättningar är nu en gång för alla en ständig brottningskamp mellan ”det som står och det jag förstår”.
När blir ord osunda, smutsiga, orena och dåliga?
Jesaja vet. När de kommer av ett orent hjärta genom orena läppar.
De blir också osunda när ordets form har förlorat sin egentliga mening. Typexempel i samtiden är prefixet ”skit”. Skitkul, skithäftigt… När ett i sig negativt ord plötsligen höjs till något positivt då har ordet blivit osunt, ja rent av skitsjukt.
Genom att ideligen använda superlativ för enbart mediokra ting utarmas språket och orden plattas ut till en smet av ingentinglighet, de har ingen mening kvar alls. Men då höjer man volymen…
Ord som används för att ge sken av något de inte är är osunda. Och det vet man av att de inte på femtio år lyckats bygga upp någonting alls. Där har du det: ord som används rätt bygger upp!
Det är ordens lackmustest. Ni minns från kemilektionerna den pappersstrimma som doppades i en lösning och som ändrade färg i badet. Färgen visade om det var en sur eller basisk vätska, var det inte så? (Ack detta arma minne, vad allt det bär på!)
Den som bär en kristen bekännelse är i varje sann mening en Ordets människa. Att segla nära vinden, att låta ord betyda vad de ursprungligen betyder är ingen självklarhet. Sättet som orden används på changserar (En del hävdar att de utvecklas) genom användning på samma sätt som ett ofta använt lakan tunnas ut och till sist kasseras. Då ersätts det med nya liklydande ord som dessvärre nästan alltid förlorar en del av sin ursprungliga mening.
Om jag nu satte upp en lista på ord som mist sin betydelse i den kristna parlören kommer ni inte att hinna göra några midsommarförberedelser.
Bara ett behöver nämnas för att du skall förstå vidden av den ”värdeglidning” som de osunda ordens förfall har besudlat Guds ordet med.
”Kärleken söker inte sitt”
Hoppsan, ett massivt egocentrerat jagsökande där kärlek enbart betyder ”det JAG har rätt till” har ersatt det ursprungliga ordet.
Men det är den ursprungliga meningen med ordet som rättfärdigar dess användande.
Om mitt tal bara ger sken av betydelse men de ord jag använder inte är bärare av det jag tror mig mena, då talar jag ur ett underskott till ett vakuum. Om trumpetsignalen är otydlig, vilka soldater fattar då att det är revelj? Om inte ordens signaler längre är tydliga har vi bara en slutlig signal att invänta: tapto. God natt kristenhet.
Låt inga osunda, sjuka, dåliga ord komma ur er mun. Det avslöjar att hjärtat är osunt, sjukt, dåligt. Enligt Ordet och orden. Och vad mera är, dessa ord vittrar ner vad som redan byggts i 2000 år, de bygger inte upp någonting.
Sa någon ordet ”väckelse”? Vad skulle det medföra i vår ljuva sommartid? En avsiktlig och uppsåtlig omorientering tillbaka till Ordens en gång för alla givna mening.
Fira Johannesdagen (Midsommar) med att minnas att han miste sitt liv för sanningen. Så mycket var den värd. För honom.
Teddy Donobauer, Doncaster