Står du i din skugga, jagar du ljuset bort?
Den 21sta december var det midvintersolstånd. Det betyder bland annat att vi går mot ljusare dagar än de som är just nu. Det betyder också att vi den dagen kl 16.48 lokal tid var längst bort från solen i jordens lutning bort från solen. Det var då som det mesta solljuset föll på södra hemisfären och det minsta till oss på norr.
Det var den dagen då jag kastade min längsta skugga. Ingen annan dag har jag utrymme för att betrakta allt det svarta som finns i mig. Mina 175,5 cm över havsytan blev plötsligt 15 meter längs vägen. Det verkliga jaget är utsträckt över halva p-platsen när jag klivit ut i det bleka december ljuset från den lågt stående solen. Men det hade jag inte sett om jag inte vänt mig bort från ljuset. Det är bara när jag inte längre ser på ljuset som jag blir medveten om all den skugga jag kastar.
Du kastar den längsta “jag skuggan” ju längre bort från “Rättfärdighetens” sol du är. Och har du då vänt dig bort från Honom, ser du sannerligen allt det du i dina mest missmodiga stunder anar av din egen litenhet och bristfällighet uppförstorat och väldigt utsträckt över jorden.
Det är en chimär att just du skulle vara så viktig att du får ta en plats långt utöver din status. Och chimären hålls bara vid liv så länge du står och betraktar din skugga. Men glömmer att stå upp och vara det ljus som skapar skuggan!
Skuggorna i mitt liv är utan tvekan ett resultat av att jag står i ett ljus som ingen kan nå eller beskriva. Hade jag aldrig stigit fram ur mörkret så hade jag inget vetat om min skugga. Det är skuggans förekomst som bevisar att ljuset finns. Vad är det profeten Jesaja säger? “Stå upp, stråla, för ditt ljus kommer och Herrens härlighet går upp över dig!” Skuggorna försvinner först när jag står under den sol som strålar mitt på dagen vid ekvatorn. Då är min skugga aldrig mer en den pöl som omger mina fötter, ett resultat av den volym min bröstkorg har i förening med min rumpa. Först då jag vänder mig till “jul-ljuset” och avfärdar skuggans illusion av min egen storhet och betydelse varseblir jag hur det är att stå under den Högstes beskärm, att vila min skugga i skuggan under Hans vingar.
Den besynnerliga självupptagenhet som gör vår vandring så törnebeströdd medför per automatik att vi blundar för Hans verk i oss till förmån för vårt verk för Honom. Oavsett om Han har bett om det vi nu gör eller inte. Den urartade religionen vars fokus är på skuggorna som vi kastar innebär det sjukliga mätandet av vår egen andlighet. Som när en misstanke om COVID leder till temperaturmätning och “lateral flow” provtagning varje timma, ifall att..
Ju oftare du begrundar din skugga när du fäster din tilltro till sanningshalten i din självuppskattning ju längre bort från Honom som är världens ljus står du. Stod du Honom nära är det bara Han som ser ditt mörker, och det är bara i närheten till Honom som det kvarvarande mörka i ditt liv kan bringas till ordning. Det kallas helgelse med ett gammalt nästan bortglömt ord.
På en mörk väg i Norduppland blev jag en decembernatt fast i en fordonskontroll. Ni vet den där känslan i magen vid blåljus och reflexvästar och blinkande handlampa som anvisar den vägren där dina papper och din nykterhet prövas av skarpa polisögon. “Körkortet, tack” Och så vidare. Denna gång efter noggrann granskning kom polisen till min nervevade ruta och gav tillbaka körkortet med orden: “Den enda anmärkning jag har är att dina främre strålkastare ger för svagt ljus.” Jag svarade sanningsenligt, “Ja det tyckte jag med så jag bytte lampor för fjorton dar sedan.” Han lutade sig in mot mig med armarna på fönsterkarmen och sa: “lamporna är nog ok, men reflektorerna har en beläggning. Putsa dom.”
(Detta skedde på den tiden då billyktor ännu kunde tas isär. Ni fattar vad gammal jag är.)
Jagar du din skugga eller söker du dig till ljuset denna jul? Det avgör nog helt och hållet huruvida du får någon god Jul eller inte. Står du och studerar din skugga, eller? Vänd dig om..
“Det folk som satt i ett stort mörker skall se ett stort ljus.”
God och fridfull jul, alla ”mannaiter”.
Teddy Donobauer, Doncaster