Tre, två, En.. En enda
Ett av tidens slagord är “mångfald”. Dess ursprung är föreställningen att “alla vägar bär till Rom” som på sin tid återspeglade det romerska rikets vägnät som innebar att alla delar av riket kunde nås på de vägar som likt ekrarna på ett hjul utgick från “den eviga staden” och ledde till alla de territorier som Staden med stort S hade annekterat, koloniserat och i görligaste mån utsugit för att låta Rom glänsa. Det är ur staden som tanken på imperiet vaknar.
I vår världsbild där tanken på Gudsriket, I en eller annan form, är dominerande syns det att “alla vägar bär till Rom” har en helt annan innebörd, nämligen en smygande “normalisering av kyrkornas återgång till moderkyrkan”. På samma sätt som Vladimir Putin anser att alla länder med väsentlig andel ryssar måste återföras till Moder Rysslands våldsamma strypgrepp, anser Påve efter påve att alla utbrytare och bortkomlingar som en gång brutit sig lös ur Romerska kyrkan skall åter infångas. Så heter det förstås inte! Det heter att återta “Enheten”. Enheten är dock mångfaldens långsamma död.
Dagens rubrik talar om en mångfald som mynnar ut i en enhet. Men av ett helt annat slag. Här är ursprunget till dagens manna korn:
Ungefär åtta dagar efter de orden tog Jesus med sig Petrus, Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. Medan han bad, förvandlades hans ansikte och hans kläder blev strålande vita. Och två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia, som visade sig i härlighet och talade om hans bortgång som han skulle fullborda i Jerusalem.
Lukas 9:28-36
Petrus och de som var med honom sov tungt, men när de vaknade såg de hans härlighet och de båda männen som stod där med honom. När männen skulle skiljas från honom, sade Petrus till Jesus: ”Mästare, det är gott för oss att vara här. Vi kan göra tre hyddor: en åt dig, en åt Mose och en åt Elia.” Han visste inte vad han sade.
Medan han talade kom ett moln och sänkte sig över dem, och lärjungarna blev förskräckta när de kom in i molnet. Ur molnet hördes en röst: ”Han är min Son, den Utvalde. Lyssna till honom!” Och när rösten hördes, fann de att Jesus var ensam.
Lärjungarna höll tyst och berättade inte vid den tiden för någon vad de hade sett.
Tre män kallas till en vandring upp på en bergstopp.
Två män uppenbaras för de tre.
En enda “har allt ljus på sig”.
Från början har Jesus Kristus, Yeshua Meschiach antytt för sina åhärare, efterföljare och belackare att han själv inte är av jord, utan från himelen. Allt han rör vid och tar på bär efter den beröringen guldstoft från den evige Guden och Hans son, den Son som Han har sänt. I den jämmerdal som synden omvandlat hela världen till går han och förkunnar att Guds rike är för handen, är nära och kommer när Kungen själv kommer med hela sitt folk. Men ändå.. men ack och ve, de hörde utan att höra, de såg utan att se. De hade tillgång till all nödvändig information om Honom eftersom de kunde Skrifterna, men trots all sin skriftkunskap kände de honom inte, och fast han kom till de sina kändes dessa inte vid Honom.
Det är då som denna bergstoppsupplevelse sker. Hur längtar vi inte efter att få klartext för det vi tror! Hur innerlig är inte vår längtan efter en så avgörande “upplevelse” att alla våra tvivel slutligen ger vika! Hur annorlunda skulle inte vår understundom plattfotade kristenvandring förvandlas om “vi bara fick se en glimt av Hans härlighet”? De Tre som får följa med upp på berget har centrala roller bland lärjungarna, de är ofta just den inre krets som Jesus talar till mer än till andra och just dessa tre uppvisar drag som vi utan svårighet igenkänner även hos oss själva. Petrus aktade sig icke för ringa för att mästra Mästaren om dennes centrala uppgift, att som vetekornet läggas i jorden och dö. Hur får man tyst på Petrus med all hans mänskliga förnumstighet? Visa Honom Moses och Elia?
Johannes och Jakob hade inga förhinder i sina hjärtan att kalla ner tordön, eld och dunder från himmelen för att näpsa dem som inte ville lyssna på just dem. Samma bröder har en mor som på mödrars inte helt ovanliga sätt anser att just hennes söner är värda att sitta på troner bredvid Jesus när han kommer i sin härlighet. På vilka meriter? De är ju mina söner! Låt dem få se sann härlighet och deras förhoppningar kanske landar på en något blygsammare nivå.
Moses och Elia och Jesus. Lagen, Profetian och Frälsaren i lag med varandra, djupt inbegripna i ett enda samtal. Ett samtal om Jesus förestående Påskalamm. Alla tre är höljda I den härlighet som bara utstrålar från Guds härlighet. Vitare än snö, renare än någon tvättfirma på jorden kan åstadkomma. Det är så härligt att jordens barn somnar, inte kunde de vaka med honom en enda timma senare i Getsemane heller. Yrvaken ser Petrus att samtalet är fullbordat, att Lagen och Profetian har sagt sitt och då får Petrus snilleblixten att permanenta det som aldrig var avsett som slutet av Guds uppenbarelse. “Snälle timmerman kan vi inte bygga hyddor här för er tre, med oss är det inte så noga..” Ty han visste inte vad han skulle säga, så rädd var han inför denna väldighet. Och värre blir det när ett “Shekina” moln sänker sig över bergstoppen och lägger dimma över de ännu dumma. Nu talar Fadern om Sonen till sönerna: “Denne är min Son, den Utvalde, Lyssna på Honom! När detta är sagt har allt sagts. “Och de såg Jesus allena, ensam.”
Därför att han är nog! Många säger Gud ”har talat till mig” och gör gällande saker som Jesus aldrig varken sagt eller gjort. Det har nog Fadern synpunkter på.
Lag och profetia är framåtpekande till Honom. Lag och profetia utmynnar helt och hållet i Honom. Med sin makts ord bär Han allt. Han räcker till.. Det var inte bergstoppen som var slutstation, det var Hans liv i dem som trodde på honom därnere i dalen bland de onda andarna som var syftet med den höga luftens kortvariga syner.
Bergstoppsupplevelser är svåråtkomliga just för att det berget är både högt och brant, och många har inte ork och råd att följa Honom dit där hans förestående död är huvudsak i samtalet. När han talade om samma sak med sina åhörare vid ett annat tillfälle, vände de flesta ryggen och gick sin egen väg.
Tre gick upp, två dök upp, en blir kvar.
Han i sin härlighet är vår enda förhoppning om vår egen.
“Kristus I oss, vårt härlighetshopp.”
Teddy Donobauer, Doncaster