“Gudibrallan”
Det är er absolut förlåtet om ni misstänker att jag har bränt alla mina säkringar den här gången. Med en sådan hädelsenära rubrik måste något vara på tok. Men om ni stannar en stund och läser färdigt så förstår ni att det bakom detta komiska begrepp finns ett djupt och vänligt allvar.
Gudibrallan var ett studentikost Uppsalaband som blev till under 68 års studentuppror och deras första spelning var vid en folkfest på Gärdet i Stockholm. Deras attityd till musiken var en frukt av sin tid. Fullt av vänstersociala anspelningar och tidstypisk kritik av allt som var konservativt. Själva bandnamnet var ju en välriktad spark mot kyrkan och alla troende. Om ni inte minns dem är det är också förlåtet, vem kan hålla sig ajour med alla som snubblat på stötestenen och följaktligen har bleknat bort. Fast Google hittar dem utan större möda.
Nog sagt om dem. Hur mycket de vet av det jag nu kommer att återge är mig osagt. Det är nämligen så att om man bortser från själva bandnamnet och börjar tala om “En Gud i benkläder” Alltså en koppling mellan ett par vanliga kalsonger och den Evige Guden så kommer man osvikligen till ett profetiskt element hos en av de tre mest betydande profterna I Gamla Testamentet. Ordagrant får Jeremiah en order:“Gå och köp ett höftskynke av linne och bär det en tid, utan att låta vatten komma vid det.”
Långt före Y-front, Jockey, Calvin Klein och Björn Borgs benkläder för män bars ett hudnära höftskynke av män i gemen. För de till tjänst avskilda prästerna var instruktionerna än mer precisa. “Han ska ta på sig en helig tunika av linne och ha byxor av linne på sin kropp, och han ska spänna på sig ett bälte av linne och vira en turban av linne om huvudet. Detta är de heliga kläderna, och innan han tar dem på sig ska han bada sin kropp i vatten. 3 Mos 16:4f Syftet med benkläderna var att dölja nakenhet, samma nakenhet som Adam blev så medveten om när de hade valt en annan väg än den Gud föreskrev.
Att gå upp till altaret utan desssa benkläder var också i lag förbjudet. Alltså var det inte möjligt att tjäna vid altaret utan benkläder. Jeremia kommer från en präst familj och var säkert helt på det klara med regelverket runt just benkläder. Således stipulerade lagen att de kläder som man bar till tjänst inte skulle vara vardagsklädseln. De skulle bara användas vid helig tjänst. Ni minnesgoda minns att man förr, när vi var unga, skiljde mellan vardag och helgdag. En jeans och T-shirt predikant hade varit en absolut omöjlighet “på den tiden”.
Tillbaka till Jeremia. Så här står det om detta höftskynke, alias benkläder i det 13 kapitlet.
Då sade Herren till mig: ”Gå och köp dig ett höftskynke av linne och sätt det runt dina höfter, men låt det inte bli vått.” Jag köpte ett höftskynke som Herren hade befallt och satte det runt mina höfter.
Då kom Herrens ord till mig för andra gången. Han sade: ”Ta höftskynket som du har köpt och som du bär runt dina höfter, och bryt upp och gå till Eufrat och göm det i en bergsskreva.” Jag gick och gömde det vid Eufrat, så som Herren hade befallt mig.
En lång tid därefter sade Herren till mig: ”Bryt upp och gå till Eufrat och hämta höftskynket som jag befallde dig att gömma där.” Då gick jag bort till Eufrat och grävde och tog fram höftskynket från stället där jag hade gömt det. Men nu var höftskynket fördärvat och dög inte längre till någonting.
Då kom Herrens ord till mig. Han sade: Så säger Herren: På samma sätt ska jag göra slut på Judas och Jerusalems stora högmod. Detta onda folk som inte vill lyssna till mitt ord utan följer sitt hårda hjärta och håller sig till andra gudar, tjänar och tillber dem, det ska bli som detta höftskynke som inte duger till något. För liksom en mans höftskynke är nära hans höfter, så lät jag hela Israels hus och hela Juda hus vara nära mig, säger Herren. De skulle vara mitt folk, till berömmelse, pris och ära för mig. Men de ville inte lyssna.
Ser du kanske att det bakom “gudibrallan” står ett profetiskt ord om den närhet som Gud ville ha till sitt folk, men nekades. Och ännu en gång ser ni att profterna blir sitt budskap innan de bär fram det. Hela proceduren är ett mysterium för Jeremia ända tills Herrens ord kommer till honom och slår fast att “det du har gått igenom är en sinnebild för vad Jag Herren går igenom med mitt folk.” På Guds befallning köper han dessa benkläder, bär dem tills de är genomsura och går sedan till Eufrat och gräver ner dem. Hämtar dem senare och finner att de otvättade kallingarna har fullständigt förstörts. De duger inte längre till något alls.
Eller, jo men visst gör de det! De duger till att beskriva Guds besvikelse över att Hans folk flyr Honom till förmån för allsköns annat tingel tangel. De vittnar om att utan den regelbundna reningen från all synd och orättfärdighet går folket under. De vittnar om den förlorade Gudsnärvaron i kyrka och land. Vittnar om att män har glömt att det som de själva “har i brallan” tillhör Gud. Varför tror ni annars att förbundstecknet i både Gamla och Nya förbundet är omskärelsen? Köttets i GT och hjärtats i Nya Förbundet. Liksom de oomskurna inte kunde ha del Israel förr, lika lite har de som inte är omskurna i hjärtat någon plats i det nya Jerusalem nu.
Profeternas bilder saknar aldrig betydelse, men allt för ofta saknar de den publik som vill ta deras ord på allvar.
Jeremia, om någon, visste det.
Teddy Donobauer, Doncaster