Den av Jean-Baptiste Poquelin, bättre känd under hans ”nom de guerre” Moliere, skrivna treaktade teaterpjäsen ”Lek inte med kärleken” hör till min ungdomstid i Lundby Samrealskola någon gång på sextiotalet. Jag spelade rollen som Blazius, en något alkoholiserad präst vars fromhet understundom kunde mätas i den esprit som är alkoholens, och vars celibatära löften inte direkt hindrade att han kunde förälska sig i den sköna Camille. Det var han inte ensam om i och för sig. Men hans amorösa angrepp på hennes dygd hade noll framgång om man så säger. Camille har haft en sådan uppfostran att hon skyr allt vad mänsklig, läs manlig, kärlek heter och har långt gångna planer på att gå i kloster för att undkomma den världsliga kärlekens nycker. Bakom hennes rygg planeras ett bröllop mellan henne och hennes kusin. Nå det är den storyn det. Anledningen till att jag nämner detta är att Molieres komedi kan förstås som en liknelse om dåtidens, men också om nutidens moral. Camille vill återvända till klostrets trygghet, en trygghet som i varje fall på ytan håller isär den kärlek som är köttets lekar från den ”rena” kärlek som aldrig söker sin egen njutning eller sin egen tillfredställelse. Tanken att klosterlivet, dvs det andliga livet, skulle hålla den köttsliga kärleken stången är bestickande. Att det understundom inte alls fungerar är allom bekant.
Vissa medeltida kloster var ryktbara för sin homosexualitet, sin alkoholism och sitt frosseri. Att låtsas som om allt människor kallar kärlek är av ett och samma slag, är kärlek med stort K, är en av nutidens mest omhuldade villfarelser.
Alltsedan min tidiga ungdom fylls radiosändningar av diverse populär musik. Ett huvudtema i all populär musik är just kärleken i alla dess varianter. Musikerkonstellationer som till exempel Grymlings hördes ofta för några decennier sedan. Inte minst deras ”Mitt bästa för dig”, också det en hyllning till ”kärlek”. ”Kärleken är en annorlunda lek..” Vem minns alla de skönsjungande ”crooners” som Ernie Ford, Jim Reeves och Nat King Cole med sina smäktande romantiska hyllningar till kärleken? Särskilt ”I love you because” med Jim Reeves rinner fram ur minnet.
I love you because you understand, dear
Every single thing I try to do
You’re always there to lend a helping hand, dear
I love you most of all because you’re you
No matter what the world may say about me
I know your love will always see me through
I love you for the way you never doubt me
But most of all I love you ’cause you’re you
I love you because my heart is lighter
Every time I’m walking by your side
I love you because the future’s brighter
The door to happiness, you open wide
No matter what the world may say about me
I know your love will always see me through
I love you for a hundred thousand reasons
But most of all I love you ’cause you’re you…
Svenska:
Jag älskar dig
för att mitt hjärta är lättare
Varje gång jag går vid din sida
älskar jag dig eftersom framtiden är ljusare
Dörren till lycka, du öppnar på vid gavel
Oavsett vad världen kan säga om mig vet jag att
din kärlek alltid kommer att se mig igenom
jag älskar dig av
hundra tusen skäl
Men mest av allt älskar jag dig för att du är du …
Texten är en koncentration av den vanligaste och mest bekanta förståelsen av kärlek. Den säger kort och gott: Jag älskar dig därför att! Jag älskar Dig för vad Du gör för mig, vad jag får ut av vår relation. Jag älskar dig för hur Du uppfyller mina behov, för hur du blåser bort sådant jag inte orkar med, för att jag kan glömma världen när jag är med dig. Min lycka beror på att du älskar mig. Refränglikt kommer raden: ”Men mest av allt älskar jag dig för att du är du.” Är det verkligen sant? Nej inte alls. För underförstått ligger en varning om att ”så länge du gör allt det jag uppskattar så är du rätt för mig”. Om du sviker mina förväntningar upphör du att vara den du är i mina ögon. Det är det som menas med att ”jag skall älska dig i nöd så länge jag har lust”. Att älska i nöd och lust är något helt annat. Kärleken i sin vanligaste form är så att säga ”nyttoinriktad”. ”Jag älskar dig för att du…” Hur stor andel av alla ingångna äktenskap upplöses inom överskådlig framtid? För att inte tala om hur dödligt kortlivad den ”odödliga kärleken” är där man bara utgår från vad man känner i form av attraktion. Varav det mesta är hormonell interaktion. Sexuell attraktion saknar intelligent närvaro. Bertrand Russell, filosof och pacifist, lär ha sagt att ”En intelligent människa kan inte ha sex utan kärlek , inte skilja sex från kärlek”. Sanningen är att i miljontals fall varje dag är sex detsamma som kärlek. Unga människor söker kärlek men finner bara sex med en anstrykning av ”jag bryr mig om dig så länge du ger dig åt mig.”
Förföraren säger: Om du älskar mig ligger du med mig. Säger du nej till det älskar du mig inte.
Denna totala förvanskning av kärlek är den enda accepterade i samtiden. Visst hyllas då och då ännu en annan sorts kärlek, men för majoriteten är sexuell relation mer eller mindre bunden till vad de kallar kärlek. ”Eftersom Jesus talade så mycket om kärlek så måste han ha haft sex med Maria Magdalene och med Johannes. Och Ruth och Noomi hade säkert ihop det, precis som Davis och Jonathan.” Har ni hört det sägas? Det är en del av den nya homopositiva teologin. Och det är där som roten finns till föreställningen att kärlek skall inrymma även homosexuella relationer inom kyrkans hank och stör.
Medmänniskan som nyttoobjekt.
Den mellanmänskliga utvecklingen har sannerligen gått långt. Människovärdet mäts i pengar. Människors inre organ har fasta prislappar. Människor är ”kostnader” för samhället. Är du nyttig min vän, är basfrågan i ett materialistiskt samhälle. Vård måste vara konstadseffektiv. Palliativ vård effektiviseras genom att själva döendet påskyndas. Eutanasi försvaras med ” rätten till en värdig död” av samma människor som försvarar aborter av fullt livsdugliga barn som ingen vill ha. Kärlek till människan som sådan uteblir inför kärleken till samhällsnyttan. Minns ni den iskalla humorn i Tage Danielssons monolog om den som ville ansöka om ett personnummer? ” -Utan personnummer finns jag inte, så jag behöver ett.” ”-Varför skall du finnas, lille vän.” Sannerligen, varför skall vi finnas alls? (Av ett för mig outgrundligt skäl står den monologen inte att finna på nätet.)
Ett trubbigt vapen: vårt språk.
Vi har delvis det trubbiga och oprecisa språket att tacka för att begreppet kärlek betyder för lite och för mycket på en och samma gång. När alla pratar om kärlek och i svepande ordalag deklarerar att ”Störst av allt är kärleken” men alldeles utan att precisera vad ordet anses betyda tappar ordet sitt värde. Det blir just den klingande malm, det symboliska rasslandet i ett dött lexicon, som det just INTE skulle kunna vara om det fick var det som det är i sig. Filosofen Kant formulerade sig om tingen i tillvaron med en insiktsfull distinktion. Kärlek är ett ”Ting i sig”. Men det är inte säkert att dess egenart når fram till det ”som kärlek är för mig.” Det vill säga att ordets bruk inte skyddar det från missbruk. Det behöver inte finnas minsta likhet mellan mitt sätt att bruka det och dess essentiella egenbetydelse. Men då själva ordet får ett symbolvärde av dem som mest missbrukar det, gör de anspråk på att ensamma ha förstått dess mening. Just de samma människor som mest missbrukar det.
I det bibliska språket förekommer distinktioner som samtidens brukare åsidosätter, blundar för och direkt förnekar. I klassisk grekiska förekommer Storge, Eros, Filio och Agape. Med de orden menas först den kärlek som utrycks mellan föräldrar och deras barn, sedan den sexuella attraktionens kärlek alltså den fysiska dragningens lustbetingade del , sedan den kärlek som är mellan vänner och mellan människor och deras likar, till pengar, till att synas vara vad man inte är etc. Och sist Agape som i bibeln är specifik om den kärlek som har en gudomlig egenart. Det är den kärleken som således behöver definieras för att kunna se i vilken utsträckning alla andra slags kärlek kan inrymmas i ett generellt kärleksbegrepp.
Guds Ande valde att använda Filia och Agape i Nya Testamentet.
Det talas om ”Philadelphos”, kärlek till de andra som varande troende syskon 1 Pet 3:8
Det talas om ”Philadelphia”, broderskärlek.
Det talas om ”Philarguria” kärlek till pengar, som är roten till allt ont.
Det talas om ”Philoteknos”, kärlek till de egna barnen Titus 2:4
Det talas om ”Philandros” som är kvinnans kärlek till sin man. Ditto
Det talas om ”Philantropia”, människokärlek synnerligen visad i handling Tit 3:4
Det talas om ”Philonikos” kärlek till träta och strid Lukas 22:24
Det talas om ”Philoxenia”, kärlek till de andra som när man visar gästfrihet Rom 12:13
Det talas om ”Phileedonos” kärlek till njutningar i motsats till kärlek till Gud 2 Tim 3:4
Det talas om ”Philema” de kyssar som är ett uttryck för kärlek Lukas 22:48 i kontrast till Rom 16:16
Det talas om ”Philotimeomai” att passionerat sträva att förmedla frälsningens budskap, Ex Rom 15:20
Det talas om ”Philoprotuo”, dvs älska att synas vara den främste. 3 Joh 9
Det talas om ”Philos” dvs vänners gemenskap, Matt 11:19 syndares vän
Det talas ofta om att älska: ”Phileo” I allmänhet mellan människor, men också mellan Fadern och Sonen. Och mest iögonfallande: ”Om någon inte håller Herren Jesus kär, vare han förbannad.” 1 Cor 16:22
Men inget enda ord i skriften låter för ett enda ögonblick antyda att en samkönad relation går in under begreppet ”kärlek”. Medan den heterosexuella relationen mellan en man och en kvinna utan minsta tvekan liknas vid relationen mellan Kristus och församlingen, det Han som är Guds enfödde son och den brud som är köpt med brudgummens eget blod.
”På samma sätt är männen skyldiga att älska sina hustrur som sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och sköter om den. Så gör också Kristus med församlingen, eftersom vi är delar i hans kropp. 31 Därför ska en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två ska bli ett kött. Denna hemlighet är stor – jag talar om Kristus och församlingen. Men vad er angår ska var och en älska sin hustru som sig själv, och hustrun ska visa respekt för sin man.” Efesierbrevet 5:28-33
Samkönade äktenskap finns ingenstans på den bibliska kartan. Ingenstans. Det som finns är en och samma intensiva plädering för det enda äktenskap som Gud har knutit samman med ”skapad till Hans avbild, till man och kvinna skapade Han dem.” Bibelns bildspråk tillåter inte att Guds Son gifts med den manliga Tjurguden Baal. De kan inte vara i samlag då de är ömsesidigt uteslutande. Man kan inte tjäna två herrar.
Agape och filia
I den berömda uppgörelsen mellan Jesus, den uppståndne, och Petrus, den molokne förrädaren pågår en ordlek med orden Agape och Phileo i och under samtalet. Joh 21:15 där frågar Jesus Simon Petrus: ”agapas me?” Simon svarar något undvikande: Du vet att jag ”filoo se”. ”Gör du det så visar du det genom att vara en herde för mina får.” ”1:16 En andra gång frågar Jesus ”Agapas me”, en andra gång svarar Petrus ”Du vet att jag ”filoo se””, Ja, då duger det till att föda mina lamm. Den tredje gången använder Jesus just det ordet: ”Fileis me” och Petrus bejakar, att ja, jag har dig kär och får förnyad anmodan att ta herdeansvar för Jesu hjord. Man kan läsa in i denna språkliga knorr att Petrus inte vågar stå för ”agape” därför att han själv är så medveten om att hans kärlek till Herren inte visade sig vara stark nog alldeles nyligen. Och då han tidigare varit så vidlyftig i sin försäkran om att han visst skulle gå i döden för Jesus, med förnekelsens trefaldiga smälek som påföljd, tar han inte mer i sin mun än han känner att han kan stå för. Det är nämligen så att det inte är förrän vid Pingst som Guds ”agape” utgjuts i hans hjärta. Och det ligger ännu i framtiden i talande stund där i Joh 21.
”Guds kärlek är utgjuten i våra Hjärtan genom den Helige Ande.”
Rom 5:5
Klumpbildande substrat
När man är kattägare utan nog med trädgård att låta katten göra sina behov tvingas man att anordna sådan lägenhet inomhus. Det betyder en låda med kattsand i någon vrå. Kattsanden är just ett klumpbildande substrat som då det fuktas bildar klumpar som det, rent teoretiskt, är lätt att lyfta ur lådan och avyttra i lämpligt kärl. När man använder ordet kärlek utan att ta hänsyn till vad det egentligen betyder inträffar något liknande. ”Kärlek som betyder vad som helst betyder i slutändan ingenting.”
AGAPE
”Agape” som vi brukade förstå som en helt annat slags kärlek än den som gör att vi älskar hundar och katter och papegojor med samma inlevelse som vi älskar makaronilåda med falukorv, ishockey och skidskytte blir ju till en enda osalig röra om man inte längre talar om hur Agape skiljer sig från alla andra former av kärlek. Att klumpa ihop alla slag av ”kärlek” till ett och detsamma är ett generalfel. Människan är sådan att hon ”älskar” långt mycket mer än det som är älskvärt. Tveklöst älskar människor varandra samtidigt som de saknar Guds kärlek. Det är inte det att de inte älskar men de älskar i fel ordning och utan rätt inbördes förhållande mellan sina kärlekar.
”Mästare, vilket är det största budet i lagen?” Han svarade: ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Det är det största och första budet.
Agape är vadå?
Det som kallas kärlek måste rimligen börja med den definition av kärlek som är Guds egen. Ingenstans uttrycks denna särskilda kärlek bättre än i 5 Mosebok 7: ”Det var inte för att ni var större än alla andra folk som Herren fäste sig vid er och utvalde er, ni var tvärtom mindre än alla andra folk. 8 Utan det var därför att Herren älskade er och höll den ed som han hade gett era fäder som Herren förde er ut med stark hand och befriade dig ur träldomshuset, ur den egyptiske kungens hand, ur faraos hand. 9 Så ska du veta att endast Herren din Gud är Gud, den trofaste Guden som håller fast vid sitt förbund och sin nåd i tusen släktled när man älskar honom och håller hans bud.” Skälet till kärleken finns alltså inte hos objektet som Gud älskar, utan den härstammar från Gud själv. Han skapar värde hos den som Han väljer att älska.
5 Mosebok 7: 9 Att påstå sig ha kärlek innebär att man också tagit på sig kärlekens villkor: ”man älskar honom och håller hans bud!”
Johannes 14:15 ”Om ni älskar mig håller ni fast vid mina bud.
1 Johannes 3:10 ”Så blir det tydligt vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens barn: den som inte gör det rätta är inte av Gud, och inte heller den som inte älskar sin broder.”
Oavsett i vilken del av Skrifterna som ditt öga gör nedslag så börjar all kristen betraktelse av begreppet kärlek med en kärlek till Gud själv innan någon annan företeelse är värd namnet. En kärlek som håller Honom Helig och rättfärdig i alla sina domar.
Det mantra liknande ”Störst är kärleken” måste alltså ifrågasättas därför att det ges en innebörd som det inte har. Vad betyder det då? Guds ord definierar Agape på följande vis.
Kärleken är tålig och mild.
Kärleken avundas inte,
den skryter inte,
den är inte uppblåst.
5 Den beter sig inte illa,
den söker inte sitt,
den brusar inte upp,
den tänker inte på det onda.
6 Den gläder sig inte
över orätten
men gläds med sanningen.
7 Allt bär den, allt tror den,
allt hoppas den,
allt uthärdar den.
8 Kärleken upphör aldrig.
1 den är inte uppblåst. Den kommer illa överens med dem som kräver sina rättigheter men ignorerar sina skyldigheter. Den dör i händerna på dem som skiljer kärleken från lagen. Lagen är beviset på kärleken, därför att lagen skyddar det som är älskat. Kärlek snubbar aldrig Gud med att trotsa Hans stadgar och bud.
2 den söker inte sitt, den är ingen sanktion för synden som så hårt omsnärjer oss, den är ett sanatorium för att bota oss från synden. Synden är vår natur, det vi gör som kan beskrivas som synd är bara dess konsekvens. Att kräva rätten att leva som ”Jag vill” är i allt diametralt motsats till ”inte söka sitt”. Att godkänna ett beteende med hänvisning till en förmodad läggning är att anklaga skaparen för att ha perverterat sin skapelse. Tjuven skyller på Gud för att stöldgodset fanns i hans väg.
3 allt uthärdar den. Den gör det för att den kärlek Gud består oss med avstår från temporära och kortsiktiga gratifikationer till förmån för det som kommer efter detta jordeliv. Så är specifikt förmågan till äktenskap insatt i just det perspektivet. ”Han svarade dem: ”Alla kan inte ta emot det här ordet, utan bara de som har fått den gåvan: Det finns de som inte kan gifta sig för att de är födda sådana, och de som inte kan det för att människor har gjort dem sådana. Och det finns andra som väljer att inte gifta sig för himmelrikets skull.” Den som kan förstå detta bör ta det till sig.” Att ingå äktenskap är således ingen privatsak som bara angår mig. Det handlar om en gåva, en charisma. Gåvan är för det specifika äktenskap som Gud skapade. Den som inte vill eller kan ingå i ett sådant äktenskap är från början oskicklig till det. Dvs antingen på grund av medfödd defekt, eller för att den genom människors påverkan har blivit skolad sådan. (Dåtidens eunucker var ett exempel på sådana kastrater för vilka äktenskapet inte var möjligt.) Den som blir född på nytt och kommer till tro uthärdar att den inte kan gifta sig därför att den har ett evighetshopp som det inte är värt att förlora för en kortsiktig och inomvärldslig tillfredställelse. Det är just kärleken till Gud som gör det uthärdligt att ”avstå från äktenskap för himmelrikets skull.”
4 Den gläder sig inte över orätten men gläds med sanningen. Grek: ”Ou charei epi de adikia”. Inte gläds den åt det som är fel. ”Hennes synder har nått upp till himmelen, och Gud har kommit ihåg hennes brott.” Upp 18:5 ”Adikia” är per definition allt det som Gud kallar för ont. Nineves synder hade stigit upp i Guds ögon, Sodom och Gomorrahs likaså. Jerusalems öde beseglades därför att det fyllt sin missgärnings mått på samma sätt som de kanaaneiska folken fyllt sitt. Hur kan det finnas minsta glädje över att det som Gud kallar synd görs till ”kärlek”? ”Vet ni inte att orättfärdiga inte ska få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken sexuellt omoraliska eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller som låter sig utnyttjas för sådant, 10 varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare ska ärva Guds rike. 11 Sådana har några av er varit. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande.” Notera kontrasten mellan adikia och dikaosunee. Den som låter något av det som hör till det förra livet vara kvar i den troendes liv skiljer inte längre på rätt och fel utan gör det onda till det goda. Den undanröjer omvändelsen och pånyttfödelsens remarkabla förvandling och ”helgar” den synd för vilken korset var den enda boten. Ingen som är orättfärdig ärver Guds rike. (Homosexualitet är bara en av dem, vilka blir acceptabla härnäst?) Men de orättfärdiga kan numera finna fullt godkännande i svenska frikyrkor. Det är som om när de 10 spetälska kom till Herren Jesus. Där Han botade dem från sin orenhet förvandlar nutida herdar hela församlingen till ett en spetälskekoloni. Helt utan ambition att bota dem.
Nog är de fria alltid. Fria från rättfärdighet. Fria till orättfärdighet. Där hela Bibeln känner en distinkt skillnad mellan förr och nu suddas gränserna ut och det som inte har någon plats i Guds rike görs hemtamt i den församling som borde vara en försmak och ett förmak av det kommande fridsriket.
Pastorer i svenska kyrkor och församlingar tillstänger himmelriket för sina medlemmar.
5 Den beter sig inte illa, den söker inte sitt, Rom 6:8-14 är entydigt.
Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också ska leva med honom. 9 Vi vet att Kristus är uppväckt från de döda och aldrig mer dör. Döden har ingen makt över honom längre. 10 Hans död var en död från synden en gång för alla, men hans liv är ett liv för Gud. 11 Så ska också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus.
12 Synden ska därför inte regera i er dödliga kropp så att ni lyder dess begär. 13 Ställ inte era kroppar i syndens tjänst som redskap för orättfärdigheten, utan ställ er i Guds tjänst. Ni som var döda men nu lever, ställ era kroppar i Guds tjänst som redskap för rättfärdigheten. 14 Synden ska inte vara herre över er, för ni står inte under lagen utan under nåden.
Guds kärlek är inte överseende med pågående synd, men förlåtande av synden som man lämnar bakom sig. Den kan aldrig tas som inteckning på att kärleken blundar för det som är oheligt. Hebreerbrevets 12 kapitel lämnar ingen som helst tveksamhet på den punkten.
”Än har ni inte gjort motstånd ända till blods i er kamp mot synden. 5 Och ni har glömt uppmaningen som talar till er som söner:
Min son, förakta inte Herrens fostran
och tappa inte modet
när han tuktar dig,
6 för den Herren älskar tuktar han
och han agar var son
han har kär.[b]
7 Det är för er fostran som ni får utstå lidande. Gud behandlar er som sina söner. Vilken son blir inte fostrad av sin far? 8 Får ni inte fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inga riktiga söner.”
Vi möter numera församlingar som saknar all ambition i den riktning som är Guds avsikt.
”Våra fäder fostrade oss en kort tid så som de tyckte var rätt, men Gud gör det för vårt bästa, för att vi ska få del av hans helighet. 11 För stunden verkar ingen fostran vara till glädje utan snarare till sorg, men för dem som har tränats genom fostran ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt. ”
”Jag säger er sanningen: Innan himmel och jord förgår ska inte en bokstav inte en prick i lagen förgå, inte förrän allt har skett.
Därför ska den som upphäver ett av de minsta av dessa bud och lär människorna så kallas minst i himmelriket. Men den som håller dem och lär ut dem, han ska kallas stor i himmelriket. 20 För jag säger er: Om inte er rättfärdighet går långt över de skriftlärdas och fariseernas, kommer ni aldrig in i himmelriket.
Lek inte med kärleken
Lek inte med kärleken. Det är den kärleksfulle skaparen som skyddar sin skapelse genom att döma mellan rättfärdiga och orättfärdiga. Det är Han som skapar som också renar. Den rättfärdiga domen är kärlekens bevarande, inte dess fiende.
Har ni alldeles glömt att Han kommer för att döma levande och döda?
Har ni alldeles slutat citera den apostoliska trosbekännelsen?
Se, jag ska sända
min budbärare
och han ska bereda vägen
för mig.
Och Herren som ni söker ska
plötsligt komma till sitt tempel,
förbundets sändebud[b]
som ni längtar efter.
Se, han kommer,
säger Herren Sebaot.
2 Men vem kan uthärda
den dag då han kommer,
och vem kan bestå
när han visar sig?
Han är som guldsmedens eld
och som tvättarnas såpa.
3 Han ska sätta sig likt den
som smälter och renar silver.
Han ska rena Levi söner,
luttra dem som guld och silver
så att de kan bära fram offergåvor
åt Herren i rättfärdighet.
Då ska Judas och Jerusalems
offergåvor behaga Herren
som i forna dagar och gångna år.
Jag ska komma till er och hålla dom,
och jag ska vara snabb att vittna
mot trollkarlar
och äktenskapsbrytare
och dem som svär falskt,
mot dem som vägrar
arbetaren hans lön
och förtrycker änkan
och den faderlöse,
som vränger rätten för främlingen
och inte fruktar mig,
säger Herren Sebaot.
Den som med berått mod leker med elden vet nog inte riktigt vad den gör. Och de som låter dem hållas är alla medskyldiga. Hur länge till har Herren tålamod? ”Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han alla människor överallt att omvända sig. Han har nämligen bestämt en dag då han ska döma världen med rättfärdighet genom en man som han har utsett, och han har erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda.”
Det är nog sällan som E Liedbergs psalm dyker upp på nån lovsångskväll där man har sorterat bort Guds helighet från Hans kärlek.
”Fader du vars hjärta gömmer
Helighet som allting dömer, kärlek som förlåter allt
du vill döda för att föda
oss på nytt till ny gestalt.”
Den som leker med kärleken i syndens sandlåda förstår ingenting av detta.
…..
Teddy Donobauer Doncaster 10 november